Temistocle

Påven dog, jag firade 30årsdag ensam på ett hotellrum, och gjorde ett modernt uruppförande av Operagalanteoperornas operagalante; Temistocle.

Jag hade ganska nyligen gått ut skolan, och jag var verkligen på hugget att komma ut o sjunga. Tyskland var, som för så många, också min främsta arbetsarena och jag bodde där i månader i sträck på olika hotell.

En av de första rollerna jag gjorde i Leipzig var en liten, liten roll i L’empio Punito tillsammans m Christophe Rousset och les Talents Lyriques. Jag kom ihåg att den var så liten att jag kunde räkna ut hur mycket betalt jag fick per ord, och jag har nog aldrig varit så välbetald… och det berodde inte på gaget, utan på att det bara var typ två meningar jag sjöng.

Rollen gjorde dock att Rousset ville satsa på mej som huvudrollen i Temistocle. Som alltid så här i efterhand kan tycker man att man kunde gjort ett bättre jobb med vissa saker och man undrar hur fasen man ens överlevde ett parti som detta. Men det visste jag tack och lov inte då, utan jag sjöng för allt vad jag var värd.

Temistocle skrevs av den store Bach’s son Johann Christian Bach, och vårt framförande var ett modernt uruppförande, då musiken inte klingat sedan den skrevs. Det är riktig opera galante i högform och jag hade 5 stora och långa dacapo arior, av konsertariaformat.

Eftersom det är stora ABAarior har man möjlighet att göra mycket sköna utsmyckningar och långa kadenser. Rousset föreslog några, men jag har ju typ som min favvohobby att skriva kadenser, så jag gjorde alla själv istället. Dessutom känner ingen min röst så bra som jag själv, och med kadenser har man möjlighet att lägga om så att det går från att ligga bra, till att ligga heeeelt perfekt.

Den första arian var ganska stolpig och lite kinkig att sjunga, och det var också den som låg högst, så man var inte allitd helt på hugget där. Men den andra arian var den allra störsat och då var man både helt igång och fortfarande superfräsch. Så avslutningen av första akten var min stora bravura.

Den fjärde arian (som du kan höra här nedanför) är den enda som har levt kvar i mej. Dels för att den var väldigt dramatisk sceniskt (jag låg bunden i ett hav av vatten, sånt passar mej) men också för att den är så otroligt vacker. Jag har faktiskt sjungit den ganska nyligen på en audition, och det är också roligt att kunna visa upp en aria som inte görs dagligen…

Rollen uruppfördes av Anton Raaf, som också uruppförde ett annat parti som är som om det vore skrivet för mej – Idomeneo. Och är det någon person i historien som jag gärna skulle träffat tänker jag ofta att det skulle vara just Hr Raaf…

Föreställningen blev en succé och vi flyttade den från Leipzig till Capitole i Toulouse. Det var värmebölja i södra Frankrike och den aggressiva ACn på teatern gjorde att det var en temperaturskillnad på säkert 30 grader när man kom in. Jag hade också ett väldigt långt sminkförfarande för att få den gamla looken (jag var ju så ung…) att innan varje föreställning var man iskall och helt stel i hela kroppen efter 90 min i sminkstolen, inandandes starka lösningmedel för boldcapen.

Men jag var så lycklig och alldeles nygift att ingenting var några problem, det var bara att stega in på scen o sjunga… Föreställningen spelades in av Franska Radion och sändes i ett 20-tal länder.

Jag minns att jag alltid träffade Rousset i hissen på väg ner från scen efter första akten, där jag avslutat med en 12 min lång helt galen aria med en miljard koloraturer… och jag minns känslan av lättnad och panik på en och samma gång. Lättnad över publikens jubel, och paniken över paniken över om dirigenten tyckte att man var tillräckligt bra…

Anders kom ner till de sista föreställningarna, och direkt när vi var klara gjorde vi vår bröllopsresa i Pyrenéerna i Katarernas fotspår. Vi bodde på små B&Bs längs med vägen där små damer upplät ett rum för att få lite extrapengar. Dagarna ägnade vi åt att klättra upp på otillgängliga bergsborgar från förra millenieskiftet och hade helt makalösa upplevelser. I synnerhet på den mytomspunna Montsegur, som var en av katarernas sista utposter och droppen som fick katolicismens inkvisitonsbägare att rinna över. Helt ensamma och bara i sällskap av varandra och tusen års historia började vårt liv som gifta.

Lyssna på Serberò med mej från premiären av Temistocle.