Idomeneo

Alla som är det minsta filmintresserade har förståss sett Formans epos om Amadeus, och ett av de mest välkända citaten:

To many notes

Det handlar faktiskt om Idomeneo.

JOSEPH
How good is he, this Mozart?

VON SWIETEN
He’s remarkable, Majesty. I heard anextraordinary serious opera of his last month. Idomeneo, King of Crete.

ORSINI-ROSENBERG
That? A most tiresome piece. I heardit, too.

VON SWIETEN
Tiresome?

ORSINI-ROSENBERG
A young man trying to impress beyondhis abilities. Too much spice. Too many notes.

VON SWIETEN
Majesty, I thought it the mostpromising work I’ve heard in years.

JOSEPH
Ah-ha. Well then, we should makesome effort to acquire him.

När Mozarts skrev på Idomeneo bekymrade sej hans far för att Opera Seria inte längre var så populärt. Då svarade Mozart honom i ett brev att han inte skulle oroa sej.

I min opera finns musik för alla – utom för de med långa öron.

Och i detta magnifika verk finns verkligen musik för alla. Mozart höll det under hela sitt liv som ett av sina absoluta favoritverk, och det är ett mysterium att det inte framförs oftare, jämfört med Mozarts övriga operor.

Det finns passager som är så djärva och moderna att det lika gärna skulle kunna vara komponerat under 1900-talet. Och en av de största moderna komponisterna, Richard Strauss, gjorde också en bearbetning av verket på 30-talet av just den anledningen.

Kurfursten i München som beställde operan av den 24-åriga hovorganisten sa:

Att det kan rymmas så stor musik i ett så litet huvud.

Och inga ord kan väl vara mer sanna. För det är stor musik.

Barndomsdröm

Det finns musik man har drömt om att göra sedan man var barn. Det är olika typer av musik för olika människor. För mej har det alltid varit huvudrollen i Mozarts Idomeneo.

Det är en av Mozarts mindre spelade operor, men musiken kring Kretas Kung är utan tvekan något av det bästa Mozart skrev.

Jag sjöng en aria från Idomeneo när jag sökte till Operaskolan. Jag sjöng den vid min första stora orkesterkonsert, första gången jag fick pris av HM Drottningens hand, både första och andra gången jag gjorde audition på både Malmö Opera… Och vid tusen andra tillfällen.

Om någon väcker mej mitt i natten o ber mej sjunga, skulle det första som kom till mej vara Idomeneos första aria. Det är nog också den enda aria jag faktiskt skulle kunna sjunga i sömnen…

Så nära mitt hjärta ligger mej denna rollen.

Jag har haft partituret till Idomeneo hemma på flygeln sedan jag började sjunga på allvar, förvissad om att jag en dag ska sjunga rollen. Och när någon har frågat vilken min drömroll är har jag alltid sagt att det är Idomeneo.

Och affirmationen har varit stark, för när det nu helt oförhappandes blir så att jag ska sjunga rollen, infinner sej bara ett lugn. Trots att det blir lite kaotiskt med allt det föreställningslogistiska runtomkring, blir jag bara lugn o lycklig. För äntligen.

Äntligen är det dags att sjunga hela Idomeneo… och göra det med världens bästa cast, med Malena Ernman i spetsen.

Det har  varit ett intensivt arbete bakom kulisserna  efter att jag o Malena hade twittrat om just den här frågan… och det finns ingen anledning att rota i detaljer av couldha woulda shoulda… nu gäller det att ha fokus framåt, och vara glada att vi fann en så smidig lösning på den uppkomna situationen.

Och den är: samma cast – ny opera.

För det blir alltså Idomeneo vi kommer göra, istället för den utannonserade Titus. Och jag lovar er att ingen kommer bli besviken. Tvärtom.

Har du biljett till Titus så är det som om du hade köpt världens vackraste halsband av 18 karats guld – och plötsligt inse att det är 24 karat.

Vilken opera sa du?

Och även om det hela är dramatiskt, så är det inte helt unikt. Jag kan åtminstone på rak arm åminna mej en annan gång det har hänt.

Birgit Nilsson har själv berättat hur hon kom till ett operahus för föreställning på 60-talet. Då var det inte tal om repetitioner, utan hon skulle bara prova sin kostym o sen var det in på scen.

När de provade kostymen tyckte hon det var märkligt att ha en sådan kostym i Maskenball av Verdi, varpå sömmerskan försynt sa att det gäller Macht des Schickals - en helt annan opera av samma kompositör.

Birgit gick upp till operachefen, som gnuggade händerna eftersom han sålt slut till skyhöga priser, just på grund av Birgits medverkan. Och han blev minst sagt perplex när hon sa att det inte var en roll som ingick i hennes repertoir.

Well. Vi konstnärer är ett flexibelt släkte, och operahuset rotade fram några gamla kulisser för Tosca, satte in ett kort rep för orkestern (på Nilssons bekostnad) och sen körde de föreställning. För the show must go on.

Och det kommer vår show också göra. Med Bravur.

Operaskolan

När jag gick på operaskolan hade vi stora orkesterkonserter, och vid en av dem sjöng jag Idomeneo. Inspelningen har nästan 15 år på nacken, och jag låter annorlunda idag när jag gör den. Men jag blir rörd när jag lyssnar på mej själv i denna arian, för jag hör hur lycklig jag var när jag sjöng. Nu lovar jag att jag kommer vara lika lycklig – bara lite mer vokalteknik haha…

Anton Raaf

Rollen som Idomeneo skrevs av Mozart för en tenor som hette Anton Raaf. Samma tenor var också den första som kreerade rollen som Temistocle av J C Bach. Och den rollen var jag faktiskt den första som sjöng i modern tid vid föreställningar i Frankrike o Tyskland för några år sedan.

Jag funderar på om jag kanske var Anton Raaf i ett tidigare liv, för det som är skrivet för honom, är som om det vore skrivet för mej. Inspelningen till Temistocle är faktiskt en av de jag är allra mest stolt över – och jag hoppas att Idomeneo också kommer spelas in, och att jag blir lika stolt över den…

Här kan du höra hur det lät den allra första gången operan klingade i modern tid.

Om Rollen

Rent vokaltekniskt är Idomeneo inte alls en typisk Mozartroll. Den är den mest dramatiska av dem alla, och med en tessitura som ligger helt annorlunda än ex Tamino o Ferrando. Man måste ha en bättre botten och möjlighet att bredda mer i övre mellanläget.

Dessutom har rollen förvisso några arior, men tyngdpunkten ligger mer på de stora recitativen. Mozart kastar sej mellan orkester och continue med en fräckhet som bara en ung och orädd (läs: Tourettsdrabbad och sannolikt fullständigt hämningslös) komponist i dåtidens Wien skulle kunna ha.

Inför arbetet med rollen har jag sjungit en del Wagner, och den öppenhet i kropp och luftflöde som Wagner kräver har befruktat Idomeneo med en pondus som jag trivs med. Kvar finns förståss det riktigt lyriska tilltalet i Vedrommo Intorno’s långsamma del.

Men när vi kommer till uppgörelsen med gudarna i tredje akten finns ingen anledning att spara på krutet. Inte när inte Mozart gjort det själv. Det är brett orkestrerat med massa brass och omfångsrika tuttiackord.

Ensembler var alltid Mozarts styrka, och i synnerhet Kvartetten är en skola i dramaturgi och nerv. Vi kastas mellan dramatiska avsked och innerlig närhet. Och vi gör det med Verdisk styrka och Palesterinsk täthet.  Dynamiskt slungas man, ibland i samma takt, mellan ett flödande fort, via ett surrande pianissimo, och tillbaka igen. Vissa ord flämtas fram i upphetsning, andra binds som kaprifolrankor över flera partitursidor.

Vi har just startat arbetet med dirigenten, och för varje dag jag tränger djupare in i verket slås jag av storheten. För mej är inget av Mozarts verk större. Och det säger jag, oavsett hur långa mina öron är…