Goro

Goro är inte den egentliga stjärnan i Puccinis Butterfly (sägs det… well…) och senast jag fick förfrågan om att göra den (I köpenhamn för några år sedan) tackade jag nej. Men när den skulle göras hemma i Malmö med ett väldigt spännande cast kunde jag inte hålla mej, utan sa glatt ja. I det såg jag nämligen en spännande utmaning. Inte bara för att framställa karaktären och få gräva djupare i den girighet och totala känslokyla han har inför människor i sin omgivning. Att hitta fram till vad som driver honom.

Men också för att se hur långt man kan driva rollen och få det att framstå som om den inte är så pass liten som den kan bli om man inte gör något av den. Det har varit en rolig resa, och jag försöker (under städade former förståss… om nån frågar) se hur mycket jag kan spela rollen i tystnad, så att den blir intressant på scen att följa – i synnerhet när andra sjunger…

Partituret säger ganska lite om Goros bakgrund, så den får man skapa själv. Goro är på ett sätt drivkraften i stora delar av operan, främst den första delen såklart. Å ena sidan representerar han de som utan att blinka går över människor för att själv tjäna en hacka. Å andra sidan är han precis som alla andra, och försöker överleva i en värld som är extremt hård… och på så sätt har han blivit hård mot andra. Det är alltså inte att han är ond, utan att han har blivit offer för omständigheterna i den kontext han lever i, och varit oförmögen att bryta dem.