Don Ottavio

Ottavio i Don Giovanni av Mozart är (vid sidan om en musikalroll som Pelle Svanslös i ungdomen) den roll som jag sjungit flest gånger. So far. Och den roll som sjungit på flest språk; italienska, svenska, danska och norska.

Det var också den roll som var den första stora roll jag gjorde ”på riktigt” utomlands. Jag hade sjungit den på några olika sommarfestspel under skoltiden när jag såg att de skulle ha audition för Giovanni hemma på Malmö Opera . Jag gick första året på operaskolan, trodde nog jag kunde allt och gick kaxigt till audition med Meyerbeer; O Paradiso och Ottavios båda arior. Och döm om min förvåning när jag fick samtalet om att jag fått rollen.

Det var Marianne Mörck som regisserade och huvudrollerna sjöngs av Fredrik Zetterström, Johan Schinkler, Charlotta Larsson och mej. Personer som jag alla jobbat många gånger med efter detta.

Då hade jag också samtidigt börjat arbeta med min första agentur, och detta var den första audition de skickade mej på, så det var ju en väldigt lyckosam start. Det är nämligen inte alls så att man får alla roller man gör audition för. Långt därifrån. Men denna fick jag. Om än jag nu i efterhand kan tycka att det var för tidigt. Jag hade en scenisk vilja, men inte alla redskapen för att kunna ta in det stora scenrummet och den enorma scenen. Jag hade också en god teknik, men inte tillräckligt stor röst för att fånga in hela rummet som jag nu har börjat förstå att man måste. Tidningen skrev också, och dessa ord kommer jag aldrig att glömma: Söderberg måste stå på tillväxt. Det gjorde ont då. Men det var sant.

Intendenten för Hannover var o såg föreställningen i Malmö, gillade det och därefter tog jag rollen och drog ner till Tyskland. Där är en sådan operafabrik att det fanns föreställningar när jag kom in, träffade min motspelare i kulissen för första gången, och sen gick vi in på scen och försökte skapa drama. Det är naturligtvis mer eller mindre omöjligt, men så funkade det ofta.

En av de mest omskakande föreställningarna, kanske nånsin, var den legendariska Calixto Beiots produktion av Giovanni. Den spelas fortfarande runt om i världen, men jag var den som gjorde den för första gången. Där vadade vi i kroppsvätskor, slogs, våldtog, tvångsmatade och förnedrade varandra som jag aldrig upplevt förr eller senare. Men i Beitos regi fanns det så mycket motiv och tanke att jag inte kan säga att det var spekulativt. Det var helt enkelt en helt fantastisk föreställning.
Det var också den första förställning som mina svärföräldrar såg mej i. Jag och Anders hade varit tillsammans ett tag och mina och hans föräldrar åkte ner till Hannover för att uppleva föreställningen. Jag minns att jag tänkte att detta är ju också ett mystiskt sätt att presenteras för sina svärföräldrar, när jag under donna Annas andra aria våldtar henne med full kraft.

Rollen har två arior, varav den första nån gång stryks för att den är en sån total bromskloss, om än vacker. Den andra arian är däremot en superhit och det enda den egentligen har emot sej är att den kommer strax efter den stora sextetten i andra akten, så man får disponera sej smart.

Jag vet inte om jag vuxit ifrån rollen, för det har, trots att jag sjunget den så många gånger, aldrig riktigt varit min roll. Det beror inte på det vokala, utan främst på det sceniska. Det är svårt att hitta Ottavios styrka, då hela operan kretsar kring Anna o Elvira, och Ottavio ofta är generatorn och stöttepelaren för dem. Ottavios utvecklingskurva går inte heller riktigt att jämföras med de andra i partituret… de rollerna måste ju också finnas, men jag undrar om det inte kommer dröja ett tag tills jag gör den igen. Om nånsin. Time will tell.