Jesus struntade i snopp och snippa

Julen handlar om kärlek, och i krubban sover barnet som ska påminna oss om det. Samtidigt trampar Jesusbarnets självutnämnda ställföreträdare på denna kärleks närvaro med all sin kraft. Den mellan mig och min make vill säga.

I skrivande stund kan jag förvisso hålla med skriftkramarna, då min make just har gjort ett storkok svavelosande brunkål. Men när jag vädrat ut skitlukten ligger stanken från de organiserade fundamentalistiska religionernas förakt för kärleken tungt kvar.

När hans Helighet i kväll drar på sig sin snyggaste guldlaméskrud för att sprida kärleksbudskapet vid midnattsmässan i Rom om någon vecka så kommer han att exkludera all kärlek som inte liknar den heliga familjens. Skam den som skiljer sig. Skam den som väljer att älska fler än en person. Och skammeliskam den som väljer att gifta sig med sitt livs kärlek. Det vill säga om den har samma sak mellan benen som man själv har.

För papisterna ser inte människor som älskar varandra. De ser snoppar, snippor och hål som olika saker ska in i. Och de gör det med en sådan frenesi att även en luttrad bög som jag rodnar. Jesus representerar för mig en villkorslös kärlek. Samma kärlek som det efterföljande patriarkatet lättvindigt villkorar (utan att ens reflektera över hur Jesus själv glatt omgav sig med ett litet entourage av karlar i lättöppnade kaftaner).

Jag kommer sitta som klistrad vid påvens midnattsmässa och hoppas att någon till dess har berättat för honom om kärleksbudskapet. Jag kommer be för att han inte ska jämföra min kärlek med miljöförstöring som han gjorde förra året, eller med krig som han gjorde året innan, utan i stället hyllar kärleken. All kärlek. Alla möten där människors hjärtan smälter samman i kärlek. Som för mig och min man. Det står heller inte i strid med bibeln, då den säger att jag inte ska ligga med en man som jag ligger med en kvinna. Och det ska gudarna veta att jag inte gjort, renlärig homo som jag är.

De fundamentalistiska organiserade religionerna har mycket att säga om kärleken: som att det skulle vara onaturligt att vara gay, och att vi inte ska hänge oss åt sådant som strider mot naturen (som att opereras under narkos eller färga håret). De verkar också tro att gay är något som smittar (som att heteroföräldrar alltid får heterobarn). Föreningen mellan man och kvinna är nämligen helig (som Britney Spears tvådygns fylleäktenskap och Elisabeth Taylors åtta äktenskap med sju olika män).

Dessa trosstofiler tror kanske inte att vi kan ta till oss den nya fria kärleken, på samma sätt som vi inte vant oss vid nymodigheter som internet, vaccin och hjulet. De väljer att lägga sin energi på förbud, förakt och fördärv i stället för på tolerans, acceptans och kärleksdans.

Jag vet att det finns församlingar, präster och mängder av vardagsreligiösa som hyllar kärleken i alla dess olika former. Helt underbart. Heder åt dem. Men organiserad och fundamentalistisk religion har ofta givit heder en helt annan innebörd, och med det åsamkat långt mer smärta än glädje. En heder som tvingar människor in i självförnekelse, självförakt – och självmord.

Julen 2010 kommer många bögar och flator tvingas tillbringa utan en familj som älskar dem, för att de har haft modet att vara sanna mot sig själva. Och när julefriden lägger sig i de svenska stugorna kommer andra tvingas att återigen fira jul utan den de egentligen älskar, eller ens hopp om att någon gång hitta den sanna kärleken. För julens kärleksbudskap gäller tydligen inte alla.

Den här världen behöver mer kärlek – inte mindre. Och får jag önska mig en enda sak i julklapp så är det att vi tillsammans ska konfrontera Guds mest styvnackade kärlekshatare, vilken religion de än företräder, för att öppna deras hjärtan för kärlekens många ansikten. För så länge det finns människor som inte vågar älska för att religionerna kämpar mot dem, kommer jag att kämpa för allas rätt att älska vem de vill. Och med vem de vill. När och var de vill. Kämpa för att vi ska älska mer, precis som Jesus gjorde. Rickard Söderberg

• Aftonbladet 24 december 2010