Är totalt bakis… efter att ha varit berusad av konst och musik igår kväll. Jag sjöng o spelade in Elias med Operans kör, orkester o solister, och det var tveklöst en helkvällsupplevelse. Publiken var entusiastisk och av applåderna att döma så tror jag faktiskt att de menade det när de sa att de hade haft en härlig kväll. Jag hoppas också att det lät sådär enkelt och flödande som man vill att det ska göra… trots att det inte finns något som är så svårt som att få saker att låta enkelt…

Allt börjar med att man får en förfrågan via sin agent eller, som i det här fallet, direkt från teaterchefen. När man tagit ställning till det är det bara att skriva in det i almanackan o sätta en mental markering i rösten om att den dan, om ett år, gäller det att vara i toppform.

Sen någon månad innan konsert är det dags att plocka fram noterna. Är det en megaroll förståss långt tidigare och är det Mozart Requiem eller Messias som man gjort hundra gånger, lite senare). Översätta texten, språkcoaching, musikalisk instudering och kontemplation om vad det är man vill uttrycka med det hela. Varför sa man ja; vad kan min tolkning tillföra musikhistorien.

För en konsert som detta träffar vi dirigenten för första gången ca en vecka innan konsert. Vi började på repsal med att vi solister hade en genomsjungning av verket, sätta några grundtempi och övergripande karaktärer. (Då hade redan kören arbetat på sal i nån vecka, då de har otroligt många fler noter att pränta in.) Och efter att dirigenten gjort detta med solisterna gick han till orkestern o gjorde samma sak med dem.

Sen tar repen vid. Först med dirigent och pianist för att gå igenom ton för ton så att vi är överens om vad som händer, hur de ska tolkas, vilken dynamik och agogik vi är ute efter.

I torsdags träffades soli o orkester för första gången i orkestersalen, och vi fick alla chans att börja lyssna in varandra o sammusicera. Och fredag morgon var det så dags att träffas både solister, kör och orkester på plats i Johanneskyrkan. Förutom att det var första gången vi alla träffades var det ett helt nytt, och i det här fallet enormt, inslag… nämligen akustiken.

I Johannes är den enorm och helt plötsligt hade vi det att förhålla oss till, parallellt med det akustiska fenomen som gör att man samtidigt inte hör den man står brevid – då ljudet slungas ut. Så vi fick prova oss fram på många olika ställen för att hitta vart vi solister skulle sitta för att vi både skulle kunna höras, texten gå fram samt att vi hade kontakt med orkestern samt kunna se dirigenten.

Lördag bar det tillbaka hem till operan och repa med alla fast nu på scenen. Så då fick vi ha akutsiken inne i våra huvuden, samtidigt som vi repade detaljer som var svåra att styra upp i kyrkan.

Måndag var det så genrep, och nu var också radion på plats för soundcheck och provinspelning. Då fick vi också börja justera dynamiken i orkestreringen när vi analyserat vad det är som gör sig bra i den stora akustiken – respektive vad det är som gör sig mindre bra.

På tisdagen hade jag rep på dagen med ett helt annat program (ja för ni tror väl inte att detta är det enda som vi gör. Och det allra största bragdguldet ska orkestern, o framför allt kören, ha som dessutom spelar Evita precis varje kväll. Respect!) på dagen. Tillbaka till logen o slänga i mej lite mat o så mycket vatten det går, utan att jag ska behöva ha bäcken i stolen för det är en lång konsert o ont om toaletter i kyrkan. Upp till sminket o på med fracken o sen iväg på cykeln till kyrkan. Där försökte jag ställa om rösten från musikal jag sjungit på dagen till Mendelsohn som kräver en helt annan crispighet och leggiero.

Inspicienten kallar, orkestern stämmer upp och det är bara att släppa ut håret och gå in på sin plats… med fickan full med små halspastiller och annat smått o gott man kan komma behöva under kvällen. Det kommer nämligen bli en lång kväll.

Det svåra sakerna är när man sjunger – och när man inte sjunger. För det går inte att såsa till sej. Inte bara för att man syns hela tiden, utan för att då skulle rösten slamma igen. Mitt värsta ställe ur den synvinkeln är mot slutet. Då är man redan trött efter att ha kvällen bakom sej, och innan min sista aria är det nästan 40 minuter av att sitta vackert – och sen upp och sjunga en skithög o svår aria.

Innan första arian var det också en stund för mej, så jag kände redan när jag andades in till recitativet att hejhej lilla slemklump nånstans i ena luftröret… Så då var det bara att hantera arian och samtidigt flytta omkring slemet i strupen så att det skulle vara minst i vägen, beroende på vilken tessitura o denymaik den enskilda frasen är… Hjärnan o kroppen går på högvarv – men utåt ska det bara se enkelt och lekande ut.

Och ni vet hur stel i kroppen man blir av att sitta o tight väst o frack på en stol en hel kväll… när man som jag är van vid jeans o sneakers… Det ska helst inte heller synas för mycket av… Och att försöka se sådär nyponrosfräsch ut, samtidigt som man känner hur svetten rinner längs med ryggraden… för det gör den när man sjunger… ja, det försöker jag mej inte ens på.

Så går det till att göra en konsert, som den vi hade igår. Så ni förstår att jag har lite hangover idag…