Igår var det Malmös egen Pride; Regnbågsfestivalen.

Det har varit fler Sverige i år än nånsin förr. Och å ena sidan kan man tycka att vi kanske inte behöver en prideparad i var och varenda stad. Men då ska vi komma ihåg att vi inte gör dem för vår skull. Vi gör dem för alla de som inte kan.

Här är en bild från Uganda Pride iår, och dessa personer har gjort det med livet som insats. Bokstavligen. Samma sak i Ryssland, Vitryssland och flera länder i Östeuropa. Misshandel, politiskt förtryck, homofob lagstiftning, fängslande och förföljelse. Vardag för människor som bara vill älska i lugn och ro.

Migrationsverket skickar systematiskt tillbaka HBTpersoner till länder där de går en säker död till mötes, och Sverige är fullt av högerextremister som vägrar låta människor ha möjlighet att älska den de vill – oavsett var de är födda.

Och med det perspektivet blir Pride i Malmö en frisk lördag i september superviktigt.

Jag, Andres Estetches och Anna Jadéus varvades med dussinet drugor i en lång, men glädjerik och härlig, eftermiddagshyllning till kärleken i Folkets Park i Malmö. Jag är otroligt tacksam och ödmjuk för att jag fick chansen att vara med.

Tack Jenny Eliason för skönaste bilden. Måste kanske fundera på min demografi lite…