Det är svårt att veta vad som är sant, om det hände för tusentals år sedan. Det enda vi har  är romatiska omskrivningar, falskningar…

…och vid ett och annat enstaka tillfälle ett historiskt dokument.

Ingen vet hur Nefertiti såg ut, för det går inte att komma fram till om statyn i Berlin är från 3500 före vår tideräknings början – eller från 1912. När jag skriver detta bråkar de på TV om vem som dödade Thomas Quicks offer, såatt då tro sej veta hur Kleopatra egentligen dog är ju bara blaj.

Och att förlita sej på gubbars historebeskrivning av Jesus, när de inte ens levde samma århundrade som honom ger självklart ett hysteriskt svagt case. Jag försökte plugga in en kort text igårkväll, och idag kan jag inte minnas ett enda ord. Så man får va bra naiv om man tror att långa predikningar skulle överlevt ordagrant muntligt i hundratals år.

Bokstavstroendets dilemma.

Med detta i åtanke händer något annat intressant när nya texter hittas. För om man nu är bokstavstroende borde man ju jubla; Något nytt att tro på som fördjupar bilden.

Men se, så enkelt är det inte. För den nya informationen måste ligga i helt i samklang med den agenda personen redan har, annars är de inte välkomna. Så när Thomasevangeliet talar om Reinkarnation tas det bort med samma lätthet som gubbarna i Nicea gjorde det förra gången. När forskningen visar att påven mellan LeoIV o Benedictus III kanske faktiskt var kvinna drar de snävsynta öronen till sej.

Och när det nu framkommer uppgifter om att Jesus skulle ha varit gift, så går delar av kyrkan i taket.

Det gör förvisso jag också, då min världsbild rasar. För jag har alltid tänkt att Jesus är bög, och vandringarna med sina 12 älskare var världens första (och mest utdragna) PrideParad. Jag kan knappast tänka mej något vackrare än Jesus och Johannes, hand i hand, vandrandes genom världen för att frälsa densamma med sin villkorslösa kärlek…

Dessutom levde han ju i den första kända regnbågsfamiljen; två farsor och en jungfru.

Men. Vi kommer aldrig få veta svaret. Vi kommer inte ens få reda på om det ens fanns en historisk person som gjorde det där som han påståtts ha gjorts. Vilket är helt ok, för tro bygger på tro.

På vackra symboler som skänker mening åt vårt liv. På berättelser som uppmuntrar oss till att inspirera varandra; vare sig de handlar om Jesus, Muhammed, Zeus, Tomtemor, Moses eller Freja. Underbara berättelser som gör oss till bättre människor.

Det är otroligt viktigt att varje person okuvligen tillåts ha sin egen tro. Lika viktigt som att ingen annan ska bruka våld för att pådyvla andra sin tro. Inga nedbrända ambassader. Ingen faktaförfalskning. Inget abortförbud. Ingen omskärelse. Inget fördömande av kärlek. Inget av allt det där meningslösa våldet som människor gör i olika Gudars namn är ok. Inget.

Inte om det handlar om en Gud som förespråkar kärlek. (Så Zeus är väl undantaget här är jag rädd, men det är inte så många kravaller för bilder av Grekiska Gudar. De verkar tvärtom vara otroligt narcissistiska… anyway)

Konstnärer har genom tiderna tolkat den lekamnliga kärleken mellan religiösa personer. Och ett konstverk kan ju vara lika sant som ett annat – vare sig det är en religiös bok eller en religiös bild; som ex den Iranska konstnärinna Sooreh Heras tolkningar. Allt är lika sant, och det är bara hjärtats återklang som avgör vad som är sant eller inte. Vår egen tro.

Vi är alla fria att tro vad vi vill. Vi är alla fria att följa vårt hjärta, så länge vi inte åsamkar våld. Våld och kärlek har nämligen inget med varandra att göra – det om något borde Jesus ha lärt oss. Muhammed och Tomten också. (Zeus däremot… hmm…)

Sen är det möjligen så att varken Jesus eller Zeus var bögar.  Det får jag acceptera. För det är ju ändå min tro det handlar om.

Och jag kommer fortsätta tro…