Jag är man. Jag är vit. Och ibland är jag kränkt. Men jag är inte en vit kränkt man, helt enkelt för att jag inte är dum i huvudet.

Under Pride träffas många olika grupper för att utbilda sej och samla kraft för att möta en hjärtlös värld. Vid ett av dessa möten bestämde sej Sverigedemokraterna för att crasha – inte för att de är de minsta intresserade av vad mötet handlade om, som att stoppa rasism – utan för att mucka gräl och få en möjlighet att köra sitt vanliga martyrskitsnack…

Queer of Colour välkomnade alla som ville diskutera frågan, och där fanns naturligtvis människor av alla färger. Jag har vänner som var där. Inget konstigt.

Det nämner naturligtvis inte SD i sin snyftvideo, men ingen är förvånad då deras hela strategi är att ljuga och sprida rädsla… och sen gråta ut offentligt när någon talar om för dem att de ljuger och sprider rädsla.

Hej kränkta vita män.

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja när jag försöker samla mej efter den affektkramp jag får när SD går ut och säger att de vill arbeta mot rasism – och sen menar att det är de själva som är offer för rasism.

Det är ungefär som när SD twittrade under almedalen att diskriminering inte är på riktigt, utan bara något som människor hittar på att de upplever.

För sånt vet vita, hetero, friska, rika maktmän med toppjobb. Sånt vet vita kränkta män bäst.

Vid närmare eftertanke är jag nog en vit kränkt man iallfall… kränkt av Sverigedemokraternas blotta existens. Och min dator håller med mej, för när jag just stavade fel i det här inlägget så rättade mitt ordbehandlingsprogram mej: