Mör. Mör är ordet efter första kost o mask… ett pianogenrep där vi för första gången har full kostym, peruk och mask. Efter att ha repat i shorts o t-shirt i veckor, ska plötsligt kroppen trängas in i korsetter, harneskar, rustningar, peruker, strumpor, jackor och hattar…

Det är precis lika omtumlande som det låter, och vid sådana genrep brukar två saker hända. Så ock igår.

Det första som händer är att man får panik. Man kan inte klä sej själv. Bara en sån sak. Tack o lov har vi underbara påklädare som både klär av och på oss. Kan inte djupandas. Kan inte göra koreografin man har planerat, för man kan inte sträcka ut armar utan att typ behöva bryta dem… Kan inte sitta eller ligga som man hade tänkt. En massa panik. Och en massa ont.

Det andra som händer är magi. Att helt plötsligt börjar allt det där som verkade så vansinnigt på repsal bli helt naturligt. Helt plötsligt ser vi andra det som regissören sett för sin inre syn i veckor.

Jag stod i kulisserna o bara häpnade över att alla, på en sekund, lyfte sej till total världsklass. Det var inte längre rep på sal. Det handlade inte längre om att testa sej fram. Nu var det på riktigt. Det är vad kost o mask gör. Och då skiter man i att det ibland gör så ont att man vill skrika. Man struntar i att man druckit 3 liter vatten och inte gått på toa en enda gång (varsågod, den informationen bjuder jag på), för man svettas så mycket. Man struntar i allt – och går in i magin. Ah. Längtar bara tillbaka dit.

Ska strax ut till teatern för att ha första dagen av samsjungning med orkestern. Can’t whait.

Well. Det är inte bara rösten som är mör, utan också i högerarmen. Jag släpade nämligen på kameran i kulisserna. Här är några fler previews på hur vi har det… (några andra fick ni i förra blogginlägget)