Tal till nationen den 1a maj
Det är arbetarrörelsens dag. Men det blir allt svårare att passa in i den snäva definitionen, så länge vi inte tillåts uppdatera den.
I Göran Therborns bok ”Klasstrukturen i Sverige 1930-80” definieras arbetarklassen som ”kapitalets motpol, den centrala oppositionella och förändrande kraften i ett utvecklat kapitalistiskt samhälle.”
Det där anser jag mej i stora delar kunna skriva under på.
Andra definierar arbetarklassen som de som arbetar hårdast med färst sociala skyddsnät och lägst inkomst. Och om vi snackar 60h i veckan utan rätt till A-kassa kan jag definitivt skriva under.
Ändå får jag spott och spe på ex twitter för att jag anser att den Marxistiska definitionen av arbetarklass måste uppdateras och appliceras på hur verkligheten ser ut idag.
Vad vill de som själva anser sig tillhöra arbetarklassen upprätthålla när de inte vill redefiniera ordet? Är de elitister när de inte tillåter andra att definiera sig själva som arbetare? Vissa anser att de är martyrer som vill fortsätta vara en exkluderad grupp som demonstrerar, istället för att ta personligt ansvar för sin situation.
Det enda jag vet är att vi lever i ett samhälle med olika klasser – ofta stenhårt cementerade var och en i sin värld. Och det är inte en åsikt. Det är ett konstaterande.
Men vi lever inte i ett Marxistiskt samhälle. Därför tar jag mej friheten att fundera på arbetaren. Och arbete.
Arbete är vackert
Arbeta är något av det vackraste jag vet. Att ta ansvar för en uppgift, glädjas åt att kunna genomföra den och tillfredsställelsen av att få betalt för det är fasen ren poesi. Ingen människa ska fråntas den upplevelsen. Så mitt arbetscredo blir.
- Alla ska alltså ha möjlighet att ha ett arbete som de kan försörja sej på, och lönechecken ska aldrig påverkas av huruvida vi är begåvade med testiklar eller äggstockar.
- Alla som inte har möjlighet att arbeta med det de gjort tidigare ska ha möjlighet till rehabilitering och/eller nya arbetsmarknader.
- Alla som är riktigt sjuka ska ha möjlighet att lägga all sin kraft och energi på att bli friska – inte bråka med försäkringskassor. Utan stress.
- Alla ska kostnadsfritt få vidareutbilda sej till precis det de önskar, så att alla möjligheter bereds för dem att få lov att arbeta med precis det de högst önskar.
Det var rättigheterna.
Dessutom har alla en skyldighet att göra allt vi kan för att skaffa, behålla och utveckla våra jobb.
Det finns förklaringar till att det inte alltid är så. Men det är bara förklaringar. Förutom de genetiska, finns det få ursäkter för att inte ta varje given situation och göra allt upptänkligt av den. Inkl att flytta, vidareutbilda sej, utöka sitt CV/arbetslivserfarenhet genom att ibland arbeta för lägre lön samt förändra sin levnadsstandard och alltid utmanas att ta sej utanför sina soffigaste bekvämlighetszoner.
När detta är uppfyllt ska det å andra sidan inte finnas några gränser för vad samhället gör för att hjälpa varje medborgare till sin rätta plats i livet – och till sitt rätta arbete.
Jag tvivlar förvisso inte på att de allra flesta personer gör detta idag, ty mina tankar om det personliga ansvaret för varje människa är skyhögt.
Men det skadar inte att förtydliga det för sig själv. Och om varje enskild människa tar 100% ansvar för sin bit, har samhället en del övrigt att önska när det gäller genomförandet. Mark my words. Och det har samhället haft oavsett vilken färg stadsministern haft.
Ansvar
Well. Det är när vi börjar prata om ansvar som en del fortfarande slår bakut. Och jag kan bli kölhalad för mindre. För inget, inkl krig, gör människor så upprörda som när man förväntar sej att de ska börja ta personligt ansvar för sin situation.
Inte ett mirakulöst göra-det-omöjliga-ansvar. Utan bara ett personligt ansvar för att göra det bästa möjliga av sin situation. Hur den blivit som den blivit – och hur man väljer att uppfatta den.
Inte ett ensam-är-stark-ansvar. Utan en möjlighet, med världens mest utbyggda välfärdssamhälle i ryggen, att förändra sin situation mot det man önskar. Exemplen på detta är otaliga. Och inspirerande.
Val
En del villkor ställs utifrån, men andra kan vi påverka själv i långt större omfattning än många medger (och naturligtvis bortser jag från rent genetiska hinder).
Barn är i princip alltid ett val. Inte en rättighet och inte en skyldighet. Ett val.
Bostadsort är nästan alltid ett val vi har gjort. Engagemang i ideella organisationer för att skapa kontaktnät och erfarenheter är ett val. Ett uppdaterat och kreativt CV är alltid ett val.
Utbildning ett val. Tog man inte den då, kan man börja ta den nu. En av mina bästa vänner pluggar just nu in gymnasiet. Han sitter på min balkong med sin samhällskunskasbok. Jag vet att det i vissa kommuner är svårare med vuxenutbildning, men det är sällan helt omöjligt, att plugga in såhär. Och här kan vi dessutom påverka politiskt för att göra det mycket enklare.
Engagemang och att jobba för att för få jobba är också ett val. Och detta är också något jag vet många gör. Kudos till er. Under tiden ni gör detta ska ni självklart ha samhällets fulla stöd. Inga stupstockar i världen ska få hindra den människa som vill förkovra sej och bygga en framtid. Inte från blå regeringar, inte från röda.
Här har samhället som sagt fortfarande en bit kvar. Det kan vara en förklaring till att det ibland är som det är – men inget att ge upp under. Det är det vi har varandra för. Att lyfta och hjälpa varandra.
Olika bakgrund
Självklart kommer vi ifrån helt olika socioekonomiska villkor och få saker talar för att det skulle förändras på riktigt inom överskådlig framtid. Problemet är när samhället inte hjälper människor att få kraft att resa sej ifrån att vara offer under dessa förutsättningar och erbjuda dem ett nytt sätt att se på sin verklighet.
Och ett än större problem är när vi inte hjälper varandra med detta.
Inget av detta säger jag för att jag vill sätta dit någon eller spela the-blame-game. Tvärtom. Jag säger det för att min tro på människan är så fantastiskt stor, och jag är övertygad om att om vi hjälps åt – om vi lyfter varandra – så kan vi åstadkomma storverk.
Och med välfördssamhälle, och varandra, i ryggen finns det andra förklaringar till varför personer inte är en del av arbetsmarknaden. Men det finns inga offer.
För jag tror inte att människan är ett offer.
Jag tror att människan är helt magisk, storslagen, handlingskraftig och möjlig att åstadkomma mirakel. Och jag är beredd att göra vad som helst för att få andra människor att tro det om sig själva.
Och förväntar mej att andra gör det samma.
Där snackar vi kollektiv som betyder något. Och det är ett arbetarkollektiv jag gärna skulle manifestera för på 1a maj.
Vem följer med mej i det tåget?
Detta är ett hyllningstal till arbetaren. Om det inte framgick. Till alla som arbetar. Oavsett lön och position. Alla.
Men också till alla som vill arbeta. Alla som försöker arbeta. Alla som arbetar utan lön. Alla som önskar sej ett vanligt arbete. Jag tror på er. Gör ni allt ni kan för att nå era drömmars mål, är jag också beredd att göra det.
Världen är som en biotob i glasburk som vi gjorde på mellanstadiet. Kanske, Allt en funktion. Myran. Mikroben. Solen. Trädet. Alla behövs.
Det betyder inte att man är dålig om man är ett träd. Eller en myra. Det betyder att man är olika saker. Och att alla behövs.
Det betyder inte att myran måste se ner på trädet för att det är så stort och mäktigt. Eller att trädet behöver se ner på myran för att den är så liten. För båda behövs. Trädet behöver bara, med sin storlek, vara mycket snällare än myran.
Men alla behövs. Och alla är värdefulla. Det måste vi hjälpa varandra förstå. För så fungerar arbetsmarknaden också.
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
Rickard; du MÅSTE vara en god utomjording!!! Jag har aldrig sett någon enda människa som har din energi och… ja, motivation att dels göra allt du gör på operan, dels författa låååånga blogginlägg och engagera dig för allt och alla PLUS kommentera/svara på dina egna blogginlägg. Herregud; hur fixar du det?!! Jag är impad!! Knarkar du?!
Rickard – Hur blir meningen ”Vad som är ‘klassisk musik’ är fortfarande skilt från vad som är ‘populärmusik’, trots att vad som ryms inom dem har evolverat enormt de senaste 60+ åren (och oavsett hur fint Lampenius spelade sin popviolin)” enligt dig ”full av fördomar kring vad som är ‘klassisk musik’, och vilka som lyssnar på den, vilka som framför den, var den kommer ifrån och vilka som väljer att tolka den”?
Det kan tyckas som en fånig detalj att sidodebattera om, men för tusan hakar: om du läser in så mycket i att jag skriver att två musikteoretiskt (och -praktiskt) skilda genrer är skilda genrer så vet jag inte om vi någonsin kommer kunna nå någon form av språklig konsensus och än mindre komma överens om vad klassbegreppet innebär.
@Rickard
Jag avser inte ge mig in i debatten igen och upplever att jag inte kan förklara mig så bra. När ju nu har läst hur den har fortsatt skulle jag bara vilja säga att min uppfattning om dina tankar i ämnet har förändrats sedan jag kompletteringsdiskuterade med dig och dessutom läste lite andra av dina texter.
Det finns något i denna text som får mig att reagera. Något med tonen och det handlar om små nyanser och det är därför jag hade svårt att få ihop den tror jag. För min del så tror jag att du inte heller har så stort avstånd till André som det kan verka när ni diskuterar.
Tack för mig och tack för en bra och intressant blogg i sin helhet!
Men kära nån. Alla dessa skyldigheter jag radar upp? Jag förstår ärligt talat inte hur du läser. Jag skriver om och om igen har jag tycker att både samhälle och människor ska hjälpa och lyfta varandra. Det enda jag skriver som direkt skyldighet för personer (förutom att hjälpa varandra) efter 4 långa punkter om rättigheter är:
”Dessutom har alla en skyldighet att göra allt vi kan för att skaffa, behålla och utveckla våra jobb”.
Det tycker jag. Och det vet jag att de allra flesta gör. Håller du inte med?
Förklara hur du tycker att jag inte nämner i princip en enda rättighet så är du snäll. Jag kan hitta 10 ställen, minst, där jag skriver om rättigheterna.
Jag skriver inte på något enda ställe att vi har snarlika möjligheter. Jag skriver:
”ansvar för att göra det bästa möjliga av sin situation”
Jag skriver inte att alla ska välja det bästa; jag pratar om att människor ska följa sina drömmar. För mej finns det inget av den elitism du talar om med Handels och meriterade skolor m 400 platser. Drömmen kan vara vad som helst – och den kan bara en enskild människa finna själv.
Jag skriver inte heller (detta blir ju ett jättetråkigt inlägg, men när du lägger orden i munnen på mej, måste jag tyvärr bara ägna inlägget åt att rätta det som är felaktigt. Sorry) att det bara är att välja och vraka så blir allting bra. Du verkar ha läst min artikel som fan läser bibeln ;-)
Jag skriver att vi alla har gjort en massa val, och fortsätter göra val – utifrån den situation vi är i. Till det kommer yttre förutsättningar som vi inte kan påverka. Men för att jag har en yttre förutsättning som suger betyder ju inte det att jag sluta välja i den situation jag är – och utifrån mina förutsättningar.
Sen är det samhällets skyldighet(!) och medmänniskornas möjlighet att hjälpa de som har fått de sämsta förutsättningarna att kunna få sina valmöjligheter ökade.
Slutligen förstår jag överhuvudtaget inte liknelsen med ”klassisk musik”. Den är full av fördomar kring vad som är ”klassisk musik”, och vilka som lyssnar på den, vilka som framför den, var den kommer ifrån och vilka som väljer att tolka den. ;-)
Vilken är ditt eget förslag på uppdatering av klassbegreppet, eftersom du inte gillar mitt?!
Ah. Känner att det håller på att låsa sej lite i diskussionen här. Eller så ska jag bara försöka förstå bättre hur du tänker. Har du en blogg eller nåt där jag kan läsa på och få en inblick i din tankevärld. Jag vill gärna lära mej. Jag vill förstå. Jag vill veta hur jag kan skriva utan att vara så otydlig att det missuppfattas.
(ps. Ja, Kuba har embargo på vissa varor från vissa länder (ex USA, gäller dock inte läkemedel ect), och fritt flöde av gåvor från andra (ex kina). Vänsterdiktaturen är ett enormt problem där, och Kuba är ett av de tveklöst sugigaste länder jag någonsin besökt. Ingenstans i världen har jag mött så många som mår så dåligt. Men exakt som du skriver, det beror på en hel mängd massa saker. Håller med dej. Bara Castrofamiljen ger upp, lämnar ifrån sej all makt och öppnar upp landet för privat ägande (ex av sin bostad eller sin restaurangrörelse) samt möjlighet till utbildning (på riktigt, inte den hitte-på de har där nu) kommer hälften vara vunnet. Håller tummarna.)
Rickard – Först och främst: Jag beklagar att ”familj”-passusen gjorde att att du tog illa vid dig. Det var inte menat som någon pik, utan enbart som en tankefigur. Det var klantigt formulerat av mig och jag tänkte helt enkelt inte på din kontext.
(beklagar även felstavningen av ditt namn i förra, förresten)
Sekundärt (resten):
Var får du ”låtsas att man inte har val eller spela offer” ifrån?
Var läser du att jag inte vill uppdatera klassbegreppet? Det jag gjort är att skriva att din föreslagna uppdatering inte är duglig.
Det kanske ligger lite mer bakom Kubas problem än att staten har stått för fiolerna vad det gäller mat och bostäder? Typ embargo från den absolut mest inflytelserika nationen i området och en ganska stor avsaknad av demokrati, men vad vet jag…
Jag tycker inte det är fult att försöka sig på en klassresa. Jag hade med största sannolikhet inte ens funnits till om inte mina morföräldrar gjort sin klassresa eller min farsa gjort sin så att mina föräldrar kunde träffas på universitetet, men det gjorde de och här sitter jag nu: underbetald akademiker och medelklass med ett 8-17-jobb som inte är det jag helst vill pyssla med (men inte gör mig till arbetarklass för det även då jag har en viss arbetarklassbakgrund).
Någon som däremot försöker sig på klassresan uppåt och föraktar sin (tidigare) klass är en riktigt ful jäkel.
Det är inte provocerande att vi ska ta ansvar för våra val, det som är provocerande är att du framställer det som att alla har snarlika möjligheter. Att det bara är att välja och så blir allting bra. (även att du, som Jånke skrev, radar upp skyldigheter men i princip inga rättigheter sticker i ögonen)
Det är rena fakta att inte alla kan välja det bästa, det är inte att förneka valmöjligheten eller att spela offer. Finns det bara 400 platser och du är sökande 401 med samma meriter blir du utan. Läggs det dessutom geografiska och socioekonomiska hinder på det så spelar det ingen roll hur mycket du väljer – du kommer ändå inte ha möjligheten att genomföra det.
Har du inte kapital till en lägenhet eller ett etablerat nätverk som du kan fixa inneboende genom är det med studentbostadssituationen skitsvårt att flytta in från landet och plugga på Handels.
Många har tyvärr valet mellan dåligt och mindre dåligt – oavsett hur gärna de skulle vilja välja någonting (långsiktigt) bra. (exempel: reportaget ”Ingen är vän med en fattig” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4091&artikel=5082768)
Om det gör det enklare kan du kanske försöka se på klassbegreppet som musikgenrer? Vad som är ”klassisk musik” är fortfarande skilt från vad som är ”populärmusik”, trots att vad som ryms inom dem har evolverat enormt de senaste 60+ åren (och oavsett hur fint Lampenius spelade sin popviolin).
Kram rakt tillbaks Rickard!
//J
Hm. Du har nog helt rätt i att jag inte var helt tydlig med det i texten. Sannolikt har det ekat så starkt i mitt huvud under tiden, att jag trott att det gått igenom – men det har det inte. Borde gå igenom den igen.
Dessutom kanske jag skulle ta en runda till och fundera på det här med medborgarlön – för det finns något fint i det, även om inget parti längre driver frågan. Men uträkningarna som gjordes genom riksdagen finns ju kvar, och det är intressant läsning.
Där lämnar man ju helt och hållet över åt människan att själv bestämma och välja hur, när – och om – den vill arbeta. Men ingen är på något sätt tvingad, utan försedd med en (om än ganska liten) grundinkomst ändå. (…den där man slår ihop bidrag idag (som ex soc, barnbidrag, bostadsbidrag etc och därtill lägger de enorma administrativa kostnaderna för detta – delar det på hur många invånare vi är och ger ut lika till alla – ung som gammal…) Men som sagt. Måste tänka en vända till på den.
Jag vet också att jag har en passion för mitt jobb, och att jag har slitit extremt hårt för att ha möjlighet att göra det (det är mindre talan än man tror, mer svett och ångest haha). Och det jag skriver är att jag önskar vi alla (inkl samhället) kunde göra mer för att hjälpa varandra att fler kunde nå till den passionen i våra jobb. Det tycker jag fortfarande. Ju fler som kan jobba med det de älskar – desto bättre…?! eller?!
Men jag lovar att kika igenom texten och räta ut de ställen där det kan uppfattas som om jag inte tror att människor vill om de kan… för det vet jag…
Nu måste jag rusa tillbaka till ett av mina jobb… ;)
KRAM /r
@Rickard
Att du sliter som ett djur och att den ersättning du erhåller sannolikt kraftigt understiger din nedlagda tid och talang – Det är jag helt övertygad om (jag är tämligen säker på att våra åsikter om arbetslös vs inkomstlös överensstämmer ganska väl). Jag menade det inte alls som en anklagelse om att du skulle tjäna en massa lätta pengar. Inte så. Däremot tror jag (hur slitsamt det vara månde) att den passion du känner för ditt yrke är svår att finna hos oss andra som inte har samma talang och därmed har helt andra yrken. Jag tror att denna skillnad kan påverka synen på arbete.
Sannolikt uttrycker jag mig oklart (Även @Paul P som inte uttrycker sig lika ödmjukt som Rickard).
Jag förespråkar absolut inte att man inte skulle jobba. På det viset är jag inte blåst. För mig framstår begreppet ”att ha stort förtroende för alla människor” att man inte skulle behöva tvinga någon. Om man har detta förtroende så tänker jag att man borde utgå från att alla arbetsföra gör allt som står i deras makt för att just jobba. I krönikan så upplever jag att Rickard säger att han har detta förtroende fast mellan samtliga rader så så läser jag att just detta förtroende inte finns. Det är detta jag talar om. Givetvis inte att jag skulle anse att om man inte vill jobba så skall man slippa.
Tro mig Rickard jag unnar dig all framgång och allt erkännande av din stora talang! Jag har också hört att man skulle behöva 10 000 timmars övning för att bli expert på något oavsett talang, så nog har du fått slita dig till dina kunskaper och din status. Jag tror också att du har mycket humana tankegångar och skäl för dina åsikter och texter.
Jånke. Hur tänkte du att världen skulle gå runt om ingen som inte vill jobbar???
Detta var ju en krönika på arbetarrörelsens stora dag, klart som fan att den handlar om arbete. Arbete borde vara fler människors högsta mål. Jag högaktar Rickard för att han vågar tala om att det är bra att jobba.
Varför hålla på att skylla ifrån sig med änkor och driva en politik där vi inte ska arbeta? Säg ett enda samhälle där din teori om att man inte ska tvinga nån att arbeta fungerar?
Vi får akta oss så att det inte blir halmdockor här… ;)
Det jag gör för att förtjäna mitt leverbröd… det tror jag få vet. Det månader borta från nära o kära, det är utantillplugg nätter igenom för att kunna prestera och värderas dagarna igenom. Jag klagar inte, för jag har valt det här jobbet själv. Men det är ett riktigt hårt slit och synnerligen oglamoröst jobb. Och det gör mej ledsen att det uppfattat som förmätet att jag tycker att folk ska hjälpa varandra att följa sina drömmar.
Änkor, barn som man inte känner till… och jag kan komma med hundratals fler exempel. Självklart har du rätt att livet då ställs på ända. Men för mej är det inte lika svart och vitt. (Att plugga behöver ju ex inte betyda heltidsstudier på studielån utan kan vara så många andra sätt… om det nu är utbilda sej man behöver för att nå sina drömmar). Och även om en människa är offer för omständigheter tror jag fortfarande inte att det är den bästa vägen framåt att se sej själv som offer. Det är olika saker.
Jag undrar fortfarande hur du tycker att människor ska försörja sej om vi inte ska ha som strävan att försöka hitta ett arbete som vi både mår bra av och kan betala bostad, mat etc? Det jag säger är att jag tycker vi ska hjälpa varandra att hitta till ett jobb så nära våra önskningar som möjligt. Vad är felet med det?! Jag förstår ärligt talat inte. Hjälp mej förstå.
Jag är helt prestigelös i det – och har backat massa andra gånger jag har skrivit saker (ex kring nedladdning)… men jag förstår inte hur det skulle gå till i praktiken med ett samhälle där människor inte arbetar… (och då har jag ändå varit en förespråkare för medborgarlön då det begav sej…!). Lär mej – om du har en bra lösning. Allvarligt menat.
Ang förtroendet, så är mitt förtroende för människan skyhögt – men för mänskligheten ganska lågt. Med tanke på hur världen ser ut. Men det är olika saker. Jag hoppas att den som läser det jag skrivit på hemsidan genom åren förstår det.
Jag kom att tänka på den där undersköterskan med tre barn i förskole- och skolåldrar som plötsligt blev änka. Hon förlorade dessutom jobbet på grund av rationaliseringar. Vad har hon gjort för val för att hamna i sin situation? Vad har hon för val att göra för att ta sig ur den? Hon är ju inte sjuk. Hon bor på en plats med starkt begränsade jobbmöjligheter, barnens samtliga far- och morföräldrar finns på plats i samma norrländska kommun. Skall hon flytta 6 mil bort till Stockholm där varken hon eller barnen har någon fast punkt? Hon måste jobba minst heltid för att det skall vara möjligt ekonomisk vilket kanske leder till att barnen i princip också blir berövade sin mamma när de behöver henne som mest. Alternativt kan hon läsa på komvux. Studiestöd är hennes finansieringsalternativ. Att försörja sig själv och tre barn på denna inkomst under många år – är det ett rimligt alternativ?
Visst – på ett teoretiskt plan har hon en valsituation, men är det verkligen läge att diskutera val? Är inte detta bara någon som skuldbelägger henne? Till vilket nytta då?
Eller mannen som efter en kväll på krogen hamnar i säng med en kvinna som blir gravid. Flera månader senare träffas de för första gången igen och hon berättar då att han skall bli förälder och erbjuder honom att vara delaktig. Förvisso har han ett val om han vill bli vårdnadshavare eller ej, men är det rimlig att fokusera på hans valsituation? Är inte det snarare oerhört stigmatiserande?
Huruvida 95 % är en korrekt beräkning eller ej är såklart ganska svårt att uttala sig om. Kanske är det 75, 60, 50… men med ett stycke om ”rättigheterna” som är sammanfattade i fyra punkter och med en inledande strof om att arbete är så fantastiskt får mig att känna att du anser att i princip alla andra ”val” är underordnade den personliga karriären. Jag ser verkligen inte mycket ”rättigheter” i din text. Däremot så kan jag läsa mycket om vad du anser är viktigt och man därmed har för skyldigheter. När jag läser din text så upplever jag inte att du har förtroende för människan alls. Tvärt om – jag tolkar det som ditt förtroende är så litet så du måste tala om för invånarna i detta land att de skall prioritera upp sitt eget ansvar.
I en grovt förenklad värld kan jag hålla med om stora delar av ditt synsätt. Tyvärr är det så för mig att när jag upplever att jag inte förstår syftet med en tex så blir jag kritisk och börjar falsifiera. Till sist ser jag bara en massa brister. Kanske är jag färgad från början så som du själv föreslår, men jag vet inte varför jag skulle vara det. Jag tycker att du är intressant och inte minst oerhört skicklig i ditt musikaliska värv vilket jag i högsta grad respekterar och beundrar. Kanske kan det dock, med tanke på vem du är och vad du gör för att förtjäna ditt eget leverbröd, uppfattas som något förmätet att önska att alla skall ha samma lyriska syn på arbete som du har.
Låter vackert att ingen ska behöva jobba om de inte vill. Men. I min värld är det bara de ekonomiskt oberoende som kan låta bli att jobba, och någon sådan känner jag inte. Vi andra måste liksom jobba om vi vill ha nån stans att bo, äta etc. Eller tänker jag fel där.
Och ja, jag har varit i länder som Kuba där staten står för bostad o mat etc och det var det mest vansinniga och deprimerande jag sett i hela mitt liv. Människor, typ alla, mådde så fruktansvärt dåligt. Så alternativet för mej är att jobba och skaffa sej det här. Eller har jag missat nån annan utväg. Please, I’m all open ears.
Jag förstår att du inte vill att vi ska uppdatera arbetarklassbegreppet (det där med familj o helger bortser jag ifrån för det hör inte hemma i min diskussion, som inte ens har den typen av familj. Det upplevde jag bara som ganska elakt.), men uppfattar jag det rätt att det är lite fult att försöka sej på det du definierar som klassresa? Att skaffa sej utbildning? Att byta till ett jobb man tycker bättre om?
Det tycker jag (i så fall) skapar helt fel stigma. Jag vill inte skuldbelägga de som vill starta eget, utbilda sej etc. Jag vill uppmuntra dem. Självklart. Det verkar ju überbittert att inte vilja önska det åt andra?!
Och ja. Alla har val. Ingen står utan val. Men valen ser ju helt olika ut beorende på varifrån man kommer, ekonomi etc – det skriver jag jättetydligt. Naturligtvis. Men ingen står utan val. Ingen. Vad är det som är så provocerande med att ta ansvar för sina val – oavsett hur de ser ut?
Jag önskar att alla väljer så att de får större frihet, större ansvar för sin egen ekonomi, högre utbildning, mer välbetalt jobb, en mer kreativ fritid etc. Och vägen dit tror jag inte är att låtsas att man inte har val eller spela offer. Tvärtom.
Richard, nu kanske jag läser dig fel, men i korthet ser din text ut ungefär som att: den som kan ska jobba, den som inte kan ska rehabiliteras till ett jobb, arbetarklassen är alla som har/vill ha ett jobb oavsett social bakgrund eftersom den är närapå irrelevant – alla har ju ett val.
Valfriheten är självklar för den som tack vare sitt sociala sammanhang har ett (relativt) stort spelrum, men för den vars resurser är knappa (oavsett om det gäller läshuvud, talang, socialt nätverk o.s.v.) är valen få.
Alla kan inte välja den bästa skolan, alla kan inte välja den bästa utbildningen, alla kan inte få det roligaste jobbet (som i vissa fall även verkar inbegripa det fria valet att välja bort trygghetssystemen).
Du får inte ”spott och spe” för att du vill att Marx klassanalys ska uppdateras, du får kritik (och säkerligen även spott och spe från några) för att du säger att denna nya klassanalys ska bortse från socialt sammanhang, anställningsform o.dyl. för att istället fokusera på _att_ någon jobbar.
Ja, många egenföretagare har en enorm arbetsbelastning.
Nej, mycket jobb gör inte att någon är arbetarklass. en sån definition av arbetarklass blir meningslös i diskussionen (”shit, har så mycket att göra den här veckan så jag kommer vara arbetarklass fram till fredag lunch, sen blir det medelklass hela helgen med familjen”).
En från arbetarklass som startar eget har påbörjat en klassresa. Om den sedan leder någon vart, går tillbaka, eller bara håller stackarn i ett limbo utanför trygghetssystemen är egalt. När hen startat eget har hen tagit ett steg bort från arbetarklassen – kanske inte lämnat den helt, men är på väg.
(en liten parentes ang. jobbvurmen:
Alla har rätt till en meningsfull sysselsättning och ett värdigt liv, de ska inte tvingas jobba bara för att en liten grupp lyckats skapa sig jobb de älskar.)
Så underbart skrivet!
Varför denna mentalitet om vi/dem och ”vi är bättre”?
@Jånke
Jag har en mening som handlar om plikter. Och några få stycken som handlar om val. Inget av detta är dock uteslutande riktat till arbetslösa. (Det finns för övrigt få arbetslösa, men många inkomstlösa. Men det är en annan debatt.) Att det blir 95 % vittnar om att du antingen läser texten med väldigt färgade glasögon – eller att du inte har full koll på din procenträkning ;-)
Mitt förtroende för människan är precis så stort… för när blev barn inte ett val? Det är inte fel i det. Det är bara ett konstaterande. Och väljer man ex barn får man ju leva med de konsekvenserna – på gott och ibland möjligen mindre praktiskt.
Varför jag skriver denna text? Just för ATT jag har stort förtroende för alla människor. ALLA människor. :)
Jag tror som skribenten på individens goda vilja, men jag tror också att det finns många individer som fastnat i sin roll som offer, som lägger mer energi på att beklaga sig än att förändra sig och som behöver en påminnelse om hur stora möjligheter som ligger i deras enda händer. I det ljuset tycker jag att texten är fantastisk!
Denna text förbryllar mig något.
Flera ggr säges i klartext att förtroendet för arbetarnas och medmänniskornas vilja och drivkraft är enormt. Samtidigt handlar texten till 95 % om de arbetslösas plikter och val. Att skaffa barn är ett val. Att inte flytta till andra änden av landet för att få ett jobb är ett val.
Skall man verkligen tro på att skribenten verkligen har ett så stort förtroende som han påstår?
Jag vill gärna ha ett stort förtroende för skribenten, men om jag skall välja att tro på nyss nämnda påståenden får jag helt enkelt inte ihop texten. Varför skulle man vilja skriva denna text om man har ett stort förtroende för de arbetslösa?
Så otroligt väl talat. Har sedan länge slutat gå i 1amajtågen för det är bara floskler. Men detta var ord och inga visor. Du borde hålla 1amajtal!