Tänk dej att samla en grupp människor, och ha som högsta mål att låta sej hänföras av musik när det är som bäst. Låter som en ganska bra idé va?

I den sjungande trappuppgången, som börjar sändas på SVT ikväll, gör man just det. Jag har skrivit om det tidigare, då jag är med i några avsnitt och hade en helt utomjordiskt underbar upplevelse då. Och när jag bänkar mej framför TVn ikväll, hoppas jag att jag får detsamma.

I Maestro förra året tog man en handfull kändisar och låtsades som om de kunde göra en dirigents jobb. I Den sjungande trappuppgången tar man ett gäng människor som aldrig ens drömt om fame tidigare och låter dem få en upplevelse för livet, och en sannolikt en livslång kärlek till den klassiska musiken.

I ett samhälle där konst och kultur får leva allt mer på marginalerna är jag så stolt över att vara en del av ett projekt som tar musiken på allvar, och som river murar mellan människor och klassisk musik.

Nu ska jag rusa in o ha presskonferens för Carmen. Och hoppas jag är med o river lite murar där också…