Ok. I’m back. Efter helgens djupdykning i hat, blir jag än mer övertygad om att love fanimej är enda vägen. And behold, det första jag slås av är hur det uppviglas till hat – i safarihatt. 

Vi är så många som tycker att orättvisor är elände, och de som utnyttjar de som har det sämre ställt är spawns of the devil. Men jag tvingar mej själv att ställa frågan om och om igen;

- blir världen bättre eller sämre av mer hat?

Vi har försökt hatvägen nu i typ 3000 år på den här välsignade planeten. Och hur tycker ni att det funkar? Ärligt.

• 1/3 av världen är mer eller mindre slavar under den lilla elit av människor som bor i några av världens rikaste länder, ex vi här i Sverige.
• Existensen som vi känner den är fullständigt uträknad av miljö- och klimatförändringarna.
• Speciesismen är bortom all kontroll av en industri som (bokstavligen) dagligen torterar miljontals djur på löpande band.
• Främlingsfientligheten och intoleransen mot våra medmänniskor är så stor att roffa-mentaliteten utan att blinka offrar människor genom stängda gränser och en uppfuckad ekonomisk fördelning över planeten.
• Stigmatiserande motsättningar cementeras och skapar krig. Och krig efter krig. I land efter land. Under århundrade efter århundrade.

Mitt i allt detta kommer några ljushuvuden på att det kan vara en bra idé att uppvigla till lite mer hat; att spä på förakt och fördomar. Att göra en snabb poäng av ett infekterat ämne, för egen vinnings skull.

Först vill jag gärna ge personerna bakom överklassafari en eloge för deras kreativitet och påhittighet, vilket resulterat i ett enormt mediagenomslag. Grattis. Ur PRsynpunkt är det genialt.

Men det kommer inte förändra samhället till en mer konstruktiv och kärleksfull plats att leva i. Sorry.  För hur hatiska ni än är, kommer detta inte minska klyftorna vare sig på djupet eller långsiktigt. Detta ökar klyftorna, och då undrar jag om ert mål verkligen är att förändra världen. På riktigt?

Jag har ett förslag. Vad sägs om att prova en ny väg. En politik som inte handlar om att odla sitt hat? Vad sägs om att prova att möta framtiden i att överbrygga klyftor genom att skapa förutsättningar för ömsesidig förståelse, upplysning och inspiration.

Alla olika delar av samhället har något att lära av varandra, och har allt att vinna på att va ödmjuk nog att erkänna det. Men så länge prestigen håller våra egon i ett järngrepp är det ingen som vågar börja.

För förändring kräver mod. Mod att vara stolt över det som är gott – och mod att våga erkänna när man är ute på fel väg. Mod att våga tro att odlad kärlek kan skapa större och bättre förändringar än odlat hat.

Klyftorna i Svenska samhället är alarmerande, och jag är beredd att arbeta precis hur hårt som helst för få dem att minska. Jag lägger också ner så mycket tid orkar på att inspirera människor till att nå sina drömmar och mål. Men jag tror bara inte vägen dit är att öka dem genom att uppvigla till hat.

Jag har högre tankar om människan än så.

Men det kunde ju vara klädsamt att alla som vill odla sitt klasshat också erkänner att de tillhör den allra rikaste klassen – ur ett globalt perspektiv. Jag vet att kontexten för fattig är annorlunda i Sverige än i världen. Men ändå.

Så vad sägs om att lägga all denna energi och kreativitet på att göra verklig förändring i världen. På att förflytta fokus till ett perspektiv där det verkligen gör skillnad…

Världen behöver mer kärlek och mindre hat.
Inte tvärtom.

Och allt börjar med den minsta av mina handlingar, gjord i kärlek. Bara då kan vi förändra världen. På riktigt.

När jag twittrade om detta fick jag så mycket föraktfulla tweets om att det var flummigt att tänka så.

Well. Då är jag väl ett flummo då, för jag tycker att politik som bygger på respekt och kärlek smäller högre än den som bygger på hat. That’s me.

Vill du på allvar vara med och minska världens klyftor är ett sätt att omedelbart komma igång att ge ett microlån till tredje världen, ex genom Kiva.