En storslagen och fridfull val bryter ytan på ett stilla hav. Solen gnistrar i vattnet och det är en kylig, men frisk, vind som möter valen när den ska ta ett andetag. Den karakteristiska vattenångan från hålet på valens huvud ackompanjeras av hela den stora samlingen valar. 

Små ungar på bara någon meter samsas med 15-meters beskyddande hannar och ännu större närande mödrar. En bit bort kommer ett enormt fartyg långsamt glidande över idyllen. Valungarna leker.

Så, från ingenstans, ett skott. En harpun far genom luften, träffar den största mamman. En dov explosion hörs när harpunen exploderar ett par decimeter in i valens kött. Den vrider sig i sitt eget blod. Ungen simmar oroligt runt den döende mamman. Några av de andra valarna samlas för att hjälpa mamman som kämpar för sitt liv.

Så hörs ett skott till. På mindre än en minut har valungen förlorat både sin mamma och sin pappa. Den kommer utan tvekan svälta ihjäl i det öppna havet. Det oljiga skrovet börjar långsamt hala in valparet. De kämpar fortfarande för sitt liv, kämpar för att få luft. Kämpar för att överkomma några av de värsta smärtorna. Det kommer ta upp till en timme tills valens kamp slutligen är över.

Harpunernas exploderade krokar är omöjliga att lösgöra sig ifrån, och utan någon som helst mildhet släpas de döda valarna upp och in i det rostiga skrovet. Från en kloak på skrovet sida börjar bara någon minut senare en flod av blod att strömma. Avrättningsfartyget är effektivt och på mindre än en halvtimme är valen styckad och redo att döda och ta emot en ny.

1.480.000

Detta händer 1400 gånger om året! fyra gånger varje dag. Var 6:e timme. Det är svårt att göra oftare, för då valarna är så otroligt få är det inte lika lätt att hitta dem längre. Å andra sidan är det lätt att köra upp nära dem när man väl hittar dem, då de saknar flytkbeteende eftersom de inte har några naturliga fienden.

Den giriga globala valindustrin har fört valbeståndet till utrotningens gräns. Mindre än en procent av Antarktis ursprungliga blåvalar finns kvar, trots att de är fridlysta sedan 40 år. De sista hundra gråvalarna i Stilla Havet håller sakta, men säkert, på att dö ut. Valarna har systematiskt utrotats, art efter art. Knölval, rätval, vitval, sillval, grönlandsval, vikval, blåval etc Av flera av arterna är idag ca 95 % av beståndet utrotat. Blåvalen var under 60-talet nere på ca 1% av sitt ursprungliga bestånd, och det har bara höjts marginellt sedan dess.

Innan valjakten satte igång på allvar fanns det ca 100 000 rätvalar (Eubalaena glacialis), idag förmodligen inte fler än ca 300. Det är under den kritiska gräns som behövs för att behålla den genetiska variation som behövs för ett livskraftigt bestånd. Och knölvalarna har på mindre än hundra år gått från 105 miljoner, till 20.000. Det är en minskning med 1.480.000 valar. En miljon fyrahundraåttiotusen valar på hundra år.

Voila. En biff med sås o potatis.
90 kr. Bon Apétit!

Politik

Valjakten är inte det enda hotet mot valarna. Människans påverkan på världshaven, på 2/3 av jordens yta som de består av, har blivit en mardröm de senaste 50 åren; växthuseffektens temperaturförändring, föroreningar, överfiske, uttunning av ozonskiktet, militärt oljud, och att valarna krockar med fartyg. Industrifiske hotar valarnas tillgång till föda och gör så att valar riskerar att fastna i fiskenät.

Den internationella valfångskommiten (IWC) har gjort en del tafatta försök att reglera valfångsten i världen. Men flera länder struntade i det och fick inga som helst reprimander. Island gjorde det. Japan gjorde det. Mexico gjorde det. Norge gjorde det. Grönland gjorde det. Jag har själv sett det.De som fångar valen för fettets och köttets skull fortsätter hävda att det är en överpopulation, senast i en ”vetenskaplig” undersökning, undertecknad Japans valfångskommission(!). Valfångarna anger vetenskapliga skäl, samtidigt som det står utan något som helst tvivel att köttet hämtas för att landa på restaurangerna. Jag har själv hamnat på dessa restauranger (och självklart ställt till stora upprörda scener).

Japan fortsätter, med en dåres envishet, att hävda att det är i rent vetenskapligt syfte de dödar valarna. De senaste 30 åren har de dock inte presenterat några som helst forskningsresultat. Och är det inte också märkligt att det enda sättet att studera ett djurs liv är att döda det?! Det gör vi inte med tigrar, elefanter, hundar eller hästar?! För att inte ”slösa” med restprodukterna är japanerna goda nog att sälja köttet. De ca 300.000.000 kroner det inbringar varje år går direkt till… big surprise… ”valforskning”!

Nu har IWC, efter korrupta förhandlingar med några små fattiga öriken i stillahavet, fått en majoritet för kommersiellt valslakt igen, och sedan våren 2010 är det mer eller mindre fritt fram. För som vi alla vet är allt annat än ett totalt förbud en öppning för att fuska hejdlöst med kvoterna – precis som valfiskarna har gjort sedan den första dagen de ifrågasattes.

Världsopinionen har inte svängt i valfrågan, men röstbalansen i IWC har förändrats. De nya länderna har rekryterats för att gå med i IWC och rösta för vad som kallas en ”vote consolidation program” av Japans fiskerimyndighet (the Fisheries agency of Japan).

Några nya och entusiastiska medlemmar i IWC är Benin, Gabon, Tuvalu och Nauru som med löften om bistånd från bl.a. Japan nu röstar för kommersiell tillåten valjakt. Sveriges alliansregering har bl.a. godkännt några av dessa länder, vid ett tillfälle också med sin utslagsröst.Dessutom kommer de nu rösta för kommersiell valjakt, mot allt bättre vetande och all oberoende forskning på området.