Reklam för konsumtionsprodukter. Hold your horses. Jag som tycker vi bara ska köpa tjänster och upplevelser. Men denna boken går faktiskt in under upplevelser… och tjänster vi kan göra oss själva…
…på tal om att det är inte alla ungdomar som har det lika lätt att komma ut… och inte har lika magnifika föräldrar som undertecknad…
Anders Öhrman har samlat en hoper berättelser om unga människor som tar steget ut. Det är ett moment när verkligheten alltid överträffar dikten… för det finns lika många sätt att komma ut som det finns unga HBTpersoner… men ingen av dem är odramatiska… skratt eller tårar – men alltid ett livsavgörande moment.
Köp boken på nätet eller i din närmsta boklåda… Sådärja… nu var reklamen slut… och för ordningens skull så säger jag att jag inte ens fick en kopp kaffe som ersättning för denna reklamsnutt… jag gjorde den av pur glädje över att det finns en bok som jag verkligen tycker många borde läsa… Häpp.
Ni som har hängt med mej ett tag kommer känna igen detta, för om det finns något som alltid gör mej helt varm i själen och tårögd av lycka, så är det en välriktad frashmob… (särskilt om det är Julie Andrews som sjunger.)Och detta är också en av världens mest kända mobs (frånsett typ T-mobiles).
Från ingenstans uppstår en av spontankulturens grundpelare – och i samma ögonblick som den är över fortsätter livet precis där det tog en konstpaus någon minut tidigare. Publiken är de människor som råkar vara på plats just för ögonblicket, och utan några som helst krav på motprestation erbjuds de en upplevelse som kan förändra livet… det är upp till varje person att själva ta emot den.
Som med all kultur och musik vi har runt omkring oss. Den finns… Det är bara upp till oss själva att välja att se den – och ta emot den.
Efter att ha ägnat gårdagens förmiddag åt att först bli upp-över-öronen-förälskad i en Geisha, för att sedan vara vansinnig på familjen under skenbröllopet och slutligen oberörd inför samma Geishas självmord… (Puccini; Butterfly) och eftermiddagen åt att slåss med guldsmidande dvärgar som förvandlar sej till drakar och paddor samt förhandla ilskna allvetande Gudar (Wagner; Rhenguldet… som för övrigt kommer på TV ikväll… inte med mej dock… men jag kommer sitta klistrad…) känner jag mej värd en dag då jag kan ägna mej åt de mer värdsliga delarna av operasångsjobbet (typ: bokföra, plugga text, mecka med julskivan o sånt).
Jag ska bara slå svärföräldrarna i bridge först… allt för att fira deras 45-åriga bröllopsdag. Underbart.
Lika irriterad som jag kan vara på Oprah när hon ger bort bilar och jordenruntresor till hela sin publik, och alla går i epelepsiliknande extas över prylar och tingeltangel i give-away-shower… lika mållös kan jag bli över hennes ovillkorliga kamp att hjälpa människor att älska sig själva – och älska sin omvärld – lite mer.
Jag var tydligen inte den enda som ”råkade ramla förbi” detta avsnitt när det sändes för några dagar sedan… och Oprah sammanfattar programmet i detta klipp (som dessvärre har urusel kvalitét… men innehållet är desto bättre…
When you surrender and stop resisting and stop trying to change that
which you can’t change, but be in the moment,
be fully open to the blessings that you’ve already received and those that are yet to come
and stand in that space of gratitude and honor and claim that for yourself
and look at where you are and how far you’ve come and what you’ve accomplished and who you are-
when you can claim THAT and SEE that,
the literal vibration of your life will change.
Och som ni vet… Våld föder våld, på samma sätt som kärlek föder kärlek… och vi måste börja med att älska oss själva.
Gilla för att dela på FB[wpfblike]
Lavinen av uppmuntran (och den lilla snölyktan av förakt… för sådana är nog proportionerna just nu i min mejlbox… tack o lov… även om den lilla hopern föraktfulla mejl gör mej helt perplex… varför…? anyway…) gör mej bara än mer övertygad om att vägen måste vara att bemöta våld med kramar. Jag bryr mej inte om ifall det är en klishé… för att möta våld med våld är inte lösningen. Som min make brukar säga: fighting for peace, is like fucking for virginity.
Och vid sidan av detta finns en vardag… som just nu består av Harakiri med samma katana som fadern begick seppuku med, arrangerade äktenskap, okända barn som plötsligt avslöjas, familjegräl och hemliga brev. Det enda som saknas är Bobby Ewing som ska stiga ur duschen. Vi repar nämligen Madama Butterfly på Malmö Opera så det står härliga till.
Nu ska jag bara ta en liter kaffe typ intravenöst, för att få igång rösten inför dagens rep av första akten som börjar kl 10. Hej o hå.
Det finns ställen i världen som är Gay-heavens. Städer som har hela stadsdelar där en kyss mellan kvinnor, två män hand i hand och några resliga transor är det normativa… Wien har en sån stadsdel. Berlin, New York, London, Barcelona… och San Fransisco. Den (tycker jag) skönaste av dem alla.
Jag var i San Fransisco för ett tag sedan och sjöng. Men de starkaste minnena från den resan är inte operascenerna – utan kvällen då jag hamnade i Castrodistriktet. Castro (inte att förväxlas med Castro som jag skrivit så mycket om efter Kubaresan) som är en av the gay Capitals of the world. Det är här flera de stora frigörelserevolutionerna har startat, och det är här som en hel stadsdel är tillägnad, skapad av och fylld av hela HBTvärlden.
Jag minns denna dag då jag var så seg, så trött o less på att harva och repa. Så bjuder saxofonisten i stycket över mej till stan o till Castrodistriktet för att träffa hennes fru, o för att gå på Castro Theatre. Och helt utan förvarning kastas jag in i en av de mest omtumlande och upplyftande biovisningar jag någonsin sett… och när jag sitter här en snålblåsig höstdag i Malmö och försöker sprida lite love bland homofober – så minns jag denna kvällen med sådan otrolig värme.
Castro Theatre är en av de sista kvarvarande riktiga gamla filmsalongerna. Den är enorm. Och då menar jag sådär Bibliskt Grandios som bara ett gay-distrikt kan kräva av sin lokala biograf.
Vi kom dit, o tog först en drink på baren som ligger brevid. Det är den första Gay-baren som hade fönster. Någonsin. De kom på 60 talet. Innan dess hade alla gay-barer legat undagömda och i olika skrymslen av stan. Men så fick människorna nog av att smyga, o smällda upp fönster från golv till tak, och satt stolta innanför dem o samtalade, tog en drink och var stolta över de som de var! De var stolta över sin kärlek, och helt utan våld – bara med sin blotta(de) kärlek vann de…
Sedan går vi till teatern. När vi satt oss i de generösa sätena, med massa plats för benen, öppnar sej en lucka i golvet framför den stora duken, och upp kommer en orgel. komplett med fyra manualer och en organist. Så börjar han spela. I prosceniet till duken är det vackra pipor som man kan ta för ren dekoration. Men det visar sig vara på riktigt – och medan man sätter sig till rätta, köper popcorn o landar i stämningen spelar mannen Vaudevillemusik på orgeln. Det glider över i filmen…
…Gentlemen maries brunettes (som är Jane Russels svar på filmen hon gjorde något år tidigare tillsammans med Marylin; Gentlemen prefer blondes.) Sådär 50-talssexistisk som all kultur från den tiden var… eh…men det spelde ingen roll, för det var så underbart! Kostymerna var magnifika, musiken, låtarna (My sweet Valentien, I wanna be loved by you etc…) o framförallt; Stämningen.
Publiken är med. Hela tiden. De skrattar. Applåderar sina stjärnor och bra lines. När Jane Russel sätter på sig en minkstola, buar publiken, för att sedan jubla när hon i nästa scen sjunger o dansar. Det gör inget att man talar, för det är så stort att man ändå inte stör någon. Det är bara underbart. Och underbarast av allt är att ingen är misstänksam mot SLMkillarna… ingen kollar snett på de transexuella… ingen märker ens flatparet som är mer into varandra än filmen… och framförallt är ingen rädd som går på gatan utanför… För här är upponervädna världen… en värld, som iallfall genom mina ögon denna kväll, bara var en trygg och varm kärlek…
Och ett sånt samhälle kan vi ha överallt. Också här hos oss. Ett samhälle där ingen behöver vara rädd. Ett samhälle där alla kan älska i lugn och ro. Och älska vem de vill. Och älska med vem de vill. Vi får bara se till att vara med och bygga det, genom att alltid lyfta fram love. Alltid. Och jag tycker vi börjar med en gång…
Nu måste jag avsluta kvällen med att lägga in en av dessa omtalade Jane Russelscener som visas på Castro (som jag haft i bloggen flera gånger förr… sorry… men jag barra älskar den…) innan jag kryper till kojs och drömmer om en glad och gay värld…
Diskriminering av människor på grund av sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck står i strid med den grundläggande principen om alla människors lika värde och rättigheter. Sådan diskriminering är förbjuden, uttryckligen eller underförstått, enligt svensk och internationell rätt.
Punkt slut.
Har du någonsin upplevt någon form av diskriminering eller negativ särbehandling för att du ex är HBTperson så är det ett lagbrott. Och ser vi någon i vår närhet som utsätts har vi alla ett ansvar att reagera.
Jag kommer inte ge upp förrän vi har denna noll-tolerans mot våld – bara för att någon älskar, och då menar jag alla former av våld. Fysiska slag och sparkar – men också psykiska kränkningar, hot, kontroll och trakasserier. Ett nedlåtande bögskämt kan verka oskyldigt, men det är myllan ur vilket både hat och våld växer. Och det kan sluta med verkligt våldsamma hatbrott.
Jag har den obeskrivliga lyckan att ha föräldrar som älskar alla oss barn villkorslöst… och när jag kom ut i 16-års åldern så kramade de om mej och sa att när jag skaffar en pojkvän, så skulle de se det som en son i huset. Och det gör de verkligen med Anders nu. Och det har givit mej styrkan att kunna gå ut och slåss för alla de som inte har denna lycka.
Och vi har alla ett uppdrag att älska mer. Älska varandra mer. Älska med varandra mer.
Vi har alla möjligheten att föra in lite mer kärlek i vardagen genom att ha nolltolerans mot alla typer av våld… men väldigt stor acceptans för kärlek.
Låt oss stötta varandra. Lyfta varandra. Och låt oss visa upp vår kärlek, istället för att bemöta våld med ännu mer våld.
Homo, hetro eller bi spelar ingen roll… det är bara kärleken som spelar roll, och den är vårt allra starkaste vapen. Med den kommer vi kunna demaskera allt våld, och lysa upp allt mörker.
Jag vill inte vara en snyftstory eller någon som det tycks synd om. Jag är lite skakad i själen – men får jag sova på detta i min mans famn kommer jag vakna imorn och vara starkare än nånsin. Jag har blivit så väl omhändertagen idag av vänner, bekanta – och samhället… och den kraft jag får ska jag göra allt jag kan för att sprida vidare. För efter dagens omtumlingar ser jag att jag inte är ensam… Både i min mejlkorg och bland bloggar läser jag om många som fylls med kampvilja och är beredda att slåss. Slåss för kärleken.
Så jag hyser hopp. Stort hopp om världen. För den är full av kärlek. Den måste vara det.
Och tillsammans kan vi alltid göra saker för en vänligare och varmare värld. Låt oss ta tid att ge varandra ett extra litet leende idag… det är alltid en bra början… ok?
När jag stod och väntade vid ett övergångsställe på väg till Operan idag kom några vuxna karlar (läs: skröppliga gubbar) fram till mej… de ropade att jag skulle ”passa mej för att skriva sådant som retar upp folk”… Läs mer →
Regissören för Butterfly är bortrest några dagar, och vi får möjlighet att ägna oss helt åt det musikaliska arbetet tillsammans med vår sköna dirigent. Känns lyxigt och kommer ge en massa energi till föreställningen… har också min första kostymfitting om en stund… spännande…
Ouch. Tidningarna har redan börjat raportera om presidentvalet i USA. För nu är det bara 2 år kvar, och kampanjandet har redan börjat. Suck. Ska vi behöva höra det här snicksnacket i två års tid nu… för ni minns väl hur det lät:
Oups. Moderaternas miljöpolitiska talesperson – och då tillika partisekreterare – glömde visst berätta att hon tagit emot en mutresa av Shell till Franska Reviäran… Läs mer →
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
gaytenor
Senaste kommentarer